Då var det dags igen!

Det gick ju ganska bra sist Thommy B och M.I.A jobbade tillsammans. Och gången innan dess. Nu är alltså dags igen. Fast på en annan scen. Hemkomsten. Av ingen mindre än Harold Pinter. Ni kanske har läst om den. Sist var det Strindberg som fick lite nya ord och den här gången är det Pinter. Jag gillar när man fixar lite med grejer som redan är bra. Pimp my manus, liksom… Micke P var inte fullt lika övertygad i början men insåg så småningom att den där M.I.A nog kunde sitt jobb. Och så fick Dramaten sin största succé ever. Som i och för sig nog hade lite att göra med valet av skådespelare och regissör också... Och en viss medial cirkus.

I morgon är det alltså Hemkomsten. På Stockholm Stadsteaters stora scen. Så om ni ser en lång smal tjej i en tartanrutig Minimarket-kjol och nån slags skön håruppsättning och en lång smal kille i ett par Bernard Zins-braller som försöker låta bli att hosta, i närheten av stora scenen i morgon så är det vi.

Låt oss för guds skull hoppas att det går bra imorgon igen. Och att jag inte hostar…

Bernard Zins

Exakt! Det var ju precis det här jag menade med mitt Urban Outfitters-inlägg...

Från Nitty Gritty's sajt: "Sedan 1962 har detta lilla franska familjeföretag sytt byxor åt bl a Burberry och sitt eget märke Bernard Zins och nu också till Nitty Gritty. Med sin superba passform, sin lyxiga fodring av finsate ljusblå pinpoint-oxford bomull och sina funktionella detaljer är detta det självklara alternativet till dina vintagejeans nu när hösten är här och vi alla vill vara lite mer välklädda och stiliga."

Och så visar Nitty Gritty återigen att de är Stockholms utan tvekan bästa klädaffär. I alla fall för mig.

Paris och geparderna.

Rich Prosecco är ett mousserande vin producerat i Italien. Vinet säljs i burk och lanseras som en livsstilsdryck för 80-talister. Paris Hilton är Rich Proseccos ansikte. Ja, kanske lite mer än ett ansikte.

Fast italienarna är lite bekymrade eftersom Paris nyss körde rattfull. Och det är kanske inte de snyggaste signaler man kan skeppa iväg till 80-talisterna. Måste dock erkänna att jag personligen känner mer ansvar gentemot dem genom att ta reda på vem som stylat den mer än lovligt tuffa gepardkampanjen. För övrigt är ju ord som livsstilsdryck bara för bedårande.

Way to go!

Go Gunners!

Här kommer lilla fotbollsposten. För idag är det både CL-match mot FC Porto på mighty mighty Emirates Stadium och derby mot gnaget på scary scary Råsunda. Och sist men inte minst är ju Kennedy med i truppen mot Spanien. Stort som bara den!

Är det kul? Egentligen...

Och så en grej till... Hur mycket jag än försöker, kan jag inte se någon som helst glädje i att Urban Outfitters kommer till stan. Hade det varit för kanske tre fyra fem år sedan hade jag varit jätteglad och sagt att, shit va kul, då kan man äntligen få köpa lite skön street wear på biblioteksgatan. Lite in yer face liksom... Men sen när var lite skön street wear hösten 2006? Eller våren/sommaren 2007?

Och då ska det ändå tilläggas att jag är en mycket stor vän av till exempel Evisu och Lacoste. Men Paul Frank, Triple 5 Soul och G-star? Det finns ju redan Sneakers'n'stuff, Solo och till och med Gulan om man vill vara lika het som ehhhh.... Petter.

Eller är det jättekul? Jag kanske har missförstått...

Acne Paper nummer 3

För övrigt rekommenderas självfallet Acne Paper nummer 3 som nu finns ute. Snowdon har plåtat omslaget och den grafiska formen är som vanligt exemplarisk.

Burberry Prorsum SS07

Tänkte inte säga så mycket. För jag hade så vansinnigt högt ställda förväntningar. Och det var ju jättejättefint. Trots att det känns som om det saknas något. Visst, det var välskräddat som vanligt och till och med lite lekfullt här och där. Men ändå.... Christopher...

Ja, se där ja...

"Skola utrymd efter bombhot. Teleborgs innecentrum strax söder om Växjö bombhotades strax efter 12.30 på måndagen. Hotet ringdes in till SOS Alarm och exakt vad hotet innehöll är polisen ännu förtegen om. Ett tusental personer har fått utrymmas eftersom Teleborgs centrum skola ligger vägg i vägg med centrum.Skolan är en högstadieskola med elever mellan 12 och 16 år."

Herregud! Min högstadieskola. På tal om nostalgiinlägg...

Det trodde jag inte...

Jag brukar inte vara någon vän av herr Armani. Tycker egentligen inte att det är på nåt sätt spännande. Giorgio Armani är lite som Pontus in the Green House som fanns/finns i gamla stan. Bra, men stabbigt, dammigt och tråkigt oklanderligt. Och när London Fashion Week avslutades nyss för att hela entouraget skulle ner till Milano så var det dags för Giorgio att köra sin första visning på de brittiska öarna hittills.

Egentligen var allt bara en mosterstor happening men människor som Beyonce, 50, Bono, Leonardo di Caprio och en hel hög med andra hollywoodcelebs tillsammans med 1400 gäster som hade trevligt och tittade på, i huvudsak, hans red-collection som syftar till att jobba för att motverka aids. Vilket ju faktiskt är bra. Och så visade han sin kollektion som är ute i butikerna nu och hans haute couture-grej som jag inte riktigt greppade vad han ville med.

Klänningarna på bilden var såklart också med och kommer från SS07 och var otroligt, for lack of a better word, söta. Och de är ju inte direkt höstkläder men jag gillade dem jättemycket. Och snart är det ju vår igen...

Ett till!

Imorgon är M.I.A för övrigt på TV4. Thommy B vägrade åka dit så Lasse B fick åka och hälsa på dom istället. Så det kan ni ju kolla på om ni vill. Om inte för att kolla in hur pass fåfäng en vuxen man kan vara. Han slår mig med hästlängder alla dagar i veckan. Och om jag inte hade vetat att han skulle bli så oändligt stolt (och fullkomligt odräglig) så skulle jag helt klart sagt att han var värd mitt första stilikons-inlägg.

By the way...

På tal om små små städer i stora stora mörka småländska skogar... Har jag sagt att jag ska till Shanghai? Inte... Trodde inte det heller. Det ska inte bli så värst tråkigt. Alls.

Tänkte bara jag skulle få lite konstrast till mitt väldigt lokala lilla inlägg nedan.

Mitt Falkenberg!

Tänker inte skriva om Jesper Glanslands "Farväl Falkenberg" som officiellt går upp idag. Den har hyllats sönder och samman i princip överallt. Från tv och radio till tidningar och bloggar. Det är helt säkert en jättejättefin film. Och riktigt snygg av det jag hittills sett att döma.

Och jag vet ju exakt vad han går igenom, även om jag, likt Jesper, aldrig känt att jag behöver "bli kvitt en manisk längtan" till min hemstad. Om man nu kan kalla den så. Vi kan för enkelhetens skull kalla min hemstad för Växjö. Även om jag inte bott där på tio år. Och förmodligen aldrig ever kommer att bo där igen. Mitt förhållande till staden har varit mer likt kents förhållande till Eskilstuna. En liten inskränkt småstad, som kväver mer än inspirerar. Som skrämmer mer än skyddar om omhuldar. Ni är ju ganka många som vet hur det känns. Samme, Ben, Lina, Karin, Mats, Jenny, Linda, Josef, Ola, Mia, Kajsa, Fredde... Och så vidare och vidare och vidare.

Och även om jag inte känner igen mig i känslan av det bästa av mitt liv ligger bakom mig, så finns det ju där liksom. Växjö är en stor del av mig, på gott och ont, vare sig jag vill eller inte. Det har gjort mig till den jag är idag. Och fått mig att inse vad jag inte vill vara. Det är självfallet ett aktivt val att lämna "tryggheten" och dra. Men ibland måste man. Och då är det ett väldigt enkelt och självklart val. Även om det är tungt att lämna alla man älskar kvar just då. Jag har varit i Växjö tio minuter i år. Är det för lite? Nej. Alldeles lagom om du frågar mig. Saknar jag människorna? Nej. Bara de som är mina människor. Och dom saknar jag desto mer.

Men. Anledningen att jag goes all sentimental on you guys är ju inte bara för att "Farväl Falkenberg" går upp idag, eller att jag fyller år (inte idag dock) och blir äldre, utan att jag idag fick ett paket. Från just Växjö. Från en av mina allra tightaste vänner från back in the days. Som jag ju delat allt allt allt allt med. Dom hade haft en spelning och var återigen på ettan på Smålandsposten, som många många gånger förr och i paketet låg bilden urklippt tillsammans med deras senaste cd. I den här konstellationen. Och att sätta in cdn och klicka på playknappen och luta sig tillbaka är att förflytta hela världen. Minnen, dofter och framför allt ljud blir så tydliga att det är ett skämt. Jag kan inte minnas hur många gånger jag sett dom spela, eller hur många gånger jag suttit i soffan och lagt basslingor till låtembryon. Eller kört claves för den delen. Vårt stenhårda skategäng, alla alldeles för olagliga nätterna och alla slackeraktiga dagarna. Och blundar jag kan jag när jag vill känna en tår rinnandes nerför min kind.

Och har ni vänner som mina förstår ni exakt vad jag känner när jag ser den bitterljuva bilden (som för övrigt är en helt stört bra bild) och hör musiken. Och även om allt ska sättas i rätt kontext och även om ni naturligtvis aldrig kan känna samma sak för deras musik som jag, eftersom jag är så insyltat i deras musik som bara barndomsvänner kan vara, så finns dom här. Mina killar. Mina killar, indeed!

Kanske nåt om byxor? Har du inga byxor på dig? Jo, har inte du?

Ja, som ni kanske anade är jag sjuk. Därav min liggaväldigtlågt-status här. Injicerar nässprej och käkar alvedon som vore det pilgrimsmusslesushi... Edet Softis är the shit här hemma. Ungefär lika högt värderat som Christopher Bailey-design just nu. Lyckligtvis går det ju över och det känns som om det är på rätt väg iaf. Igår var det disaster. Idag har jag börjat leta mig igenom bokhyllan och det är ju i alla fall ett bra tecken. I min värld. För där kan en bra text eller en snygg replik göra underverk. Och det tillsammans med ingefärste och ben&jerrys-glass gör att jag ser framtiden med tillförsikt an... Sa han ironiskt leendes för sig själv och insåg, självfallet, vilket jävla pretto han är...

Bienvenido!

Dagen till ära. Min kompis Mike har varit ute på äventyr. Han lämnade US of A för Madrid ett tag. Vilket man ju kan tolka som att Sony E behövde lite koll. Och vem skickar dom då om inte our man in amsterdam, Mr Blido.

Självklart bodde han på Puerto America. Hotellet jag haft som bookmark så länge det funnits. Det går bra nu. Kompis. Det går bra nu. Så dagen till ära, dagen då jag och Arkitekt-Johan lirar på Nada (passande nog) på säsongens första etttillett-tillställning, kommer här badrummet på Hotel Puerto America. Helt i glas. Plåtat med SonyEricsson. Lo-Res ska tilläggas. Och nej, jag får inte betalt för att göra reklam för deras telefoner. Jag får telefoner.

Puerta America

Nada, Åsögatan 140, klockan 17-01. Let's Get Ready to Rumble!

There's no party...

... like a koskälle- och uppmickade bongotrummor-party. Damn, vad det svängde igår. Och för min del får alla min valvakor resten av mitt liv svänga som denna. Hot Chip på Debaser medis. I en underbar Kraftwerkuppställning på scen. Och gått om små välklädda filurer i töntbrickor. Som liksom jag och Ben dansade sig genomsvettiga. Vill minnas att jag dansat mig genomsvettig i den här lokalen förut. Och ni vet ju hur det lät så jag behöver ju inte direkt gå in på det. Det enda jag kan konstatera är jag jag vill ha en koskälla i födelsedagspresent.

Och så blev det regeringsskifte. Det gillade inte indiekidsen. Det finns hopp! Jag säger som jag alltid sagt. There's no alliance like The Tough Alliance. Och det finns ingen skäggig liten kulturminister som Leif Pagrotsky.

En del har jag ju jobbat med...

Träffade en Event Manager igår. Som bodde i Paris. Och vi kom efter ett tag in på mode. Jag gör som bekant ofta det. Jaha, va kul sa jag, när han berättade att han jobbat på några visningar. Några man känner till eller? Ja, jag producerade tre för Tom Ford och Gucci och sen har jag ju jobbat en del med John Galliano.

Inför den senaste Guccivisningen (med Tom Ford) han gjorde hade Tom kommit på att allt, ALLT, skulle gå i rött. Allt från blommor till sömmarna i backdropsen till tyget i dynorna till stolarna. Dom hade jobbat konstant i fyra veckor och det var en vecka till visningen när Tom kom på att, bra jobbat, men nej, vi kör allt i svart i stället.

John Galliano är tydligen blyg och tillbakadragen men väldigt väldigt trevlig. Och när Stefan, som killen heter, satt med John och Penelope (Cruz) och drack Cristal i södra Frankrike så hade det slagit honom att ja, Penelope är snyggare i verkligheten.

Nu har jag förvisso ett väldigt väldigt trevligt jobb. Idag (söndag) har jag tillexempel gjort en logotyp åt ett danskt företag. Men ibland undrar man ju... Nu ska jag snart in och möta ben och kolla på Hot Chip. Ni har röstat va?

Vi tar en konsert till...

När jag ändå är igång. Ni har väl inte missat att min väldigt väldigt goda vän Lily Allen kommer hit lagom till snön faller. Så lördagen den 2 december sätter vi först varsin 540 indy i Hammarbybacken. Sen går vi till Berns. Biljetterna släpps idag!

Söndag!

Ben, nu har jag dom i min hand. Till slut. Bra va! Så nu kan vi ha kalas efter vi har röstat.

Mera doft.

Eftersom jag alldeles nyss, och för ett tag sen, var inne och tassade bland tjejdoftslablearna och för att jag snart fyller år, så tänkte jag att det kanske var dags att tala om vad jag absolut kan tänka mig att få i födelsedagspresent av valfri läsare.

Från vänster: Amber Pour Homme från Prada, Antidote från V&R och Marc Jacobs Men från Marc Jacobs.

Och så vill jag ha massa andra saker också men det behöver jag ju kanske inte skriva just här...

9 november!

Jag hoppas hoppas verkligen det blir bra. Jag vill så gärna det! Snälla. Paja inte det här med nån jävla Madonna-kampanj, tack så mycket. Jag vill ju att det ska vara som Flower-Bomb ju...

Så enkelt!

Till min kära tyska kollega. Som om Arsenal ever skulle förlora mot Hamburg. Det finns liksom inte. Det kommer nya chanser. Nåt annat år. Det ordnar sig, Dirk. In your dreams!

Nada!

Jag och Arkitekt-Johan spela skivor på Nada nästa vecka. På en arkitekttillställning. Jag tycker att ni ska komma dit också. Behöver åtminstone några som vet hur man sätter på sig kläder så att det ser bra ut!

Så vänner, Nada, tisdagen den 19 september. 17-01. Ni behöver alltså inte ens gå hem efter jobbet. Fiffigt va!

Okej, sista!

Hittade den här utanför mitt Ica. Rösta på söndag. På precis vad ni vill. Bara ni använder huvudet. Och hjärtat. Förihelvete!

Fifth Avenue Shoe Repair

Jag missade Fifth Avenue Shoe Repair's visning nu för några veckor sedan. Det börjar mer och mer gå upp för mig att det nog var ganska dumt. Deras A/W 06-07-visning i februari var fantastisk och det är ju följdriktigt den som nu är ute i butikerna. Och den är fan briljant. Smalt, svart, vitt och med detaljer och snitt så välarbetade att jag inte kan få nog. Sömmar sydda med trådar som till och med de känns noggrannt utvalda. Lägg sedan till accessoirerna som väskor, skärp och bälten och ännu fler väskor så inser ni ju att det är klart. I mina ögon är Fifth Avenue Shoe Repair där Acne var för ett par år sedan och det ska bli extremt roligt att se var de landar. Eller kanske som Whyred förresten. Ännu lite mer snygga detaljer.

Just nu vill jag jättejättemycket ha en svart slimmad rock som jag har gått och kollat in tre dar i rad nu. Jag behöver inte på nåt sätt en svart slimmad rock till. Men den här är lite tunnare än min. Lite mer tidig höst än sen. Jag behöver den verkligen verkligen inte. Och jag hoppas jag har tillräckligt med vett och sans för att inte köpa den. Men det är inte på nåt sätt säkert. What can a poor man do, som vår vän Moneybrother uttrycker det...

Fifth Avenue Shoe Repair finns bland annat i den egna butiken på Bondegatan, på grymma nya övervåningen på c/o stockholm och på nya fantastiska Awesome Rags i Pub-huset.

Jen i 3 kanaler!

Idag är min kära vän Jen i tre kanaler samtidigt. Det måste vara nån slags rekord. Med tanke på att hon knappast är Michael Mann ännu. Men en trippelkrock måste ju vara ett gott tecken. Så klockan 20.30 ikväll kan ni antingen välja hennes film "Petras bröllop" i svt1, hennes producentinslag i "Garage - Älska film!" svt2 eller Kristallen 2006-galan i TV4 där hon sitter nånstans i sina nya skor.

Och ja, självklart har jag skådespelat i en av hennes tidigare filmer. Och med tanke på att Ben Affleck fick pris som bästa manliga skådespelare i Venedig nyss, så finns det ju sannerligen hopp för alla oss andra.

Mats Olsson och Andres Lokko

Eftersom jag inte tror att ni, liksom jag, köper Expressen på söndagar bara för att få läsa Mats Olsson så skriver jag det här i stället. Han ägnar nämligen hela sin krönika idag, som för er som inte vet, ligger på baksidan av SportExpressen varje söndag, åt att förklara varför han röstar på Fi i årets val. Det är kanske den viktigaste krönika han skrivit på just den platsen. Hoppas verkligen en och annan korkskalle bland våra fotbollsfans läser den. Eller alla andra i vårt land också för den delen. Inte för att jag på nåt sätt tror att Fi är räddningen för Sverige, verkligen inte. Men dom har poänger och åsikter som inte en enda människa med hjärtat på rätt ställe kan argumentera emot. Det handlar om jämställdhet liksom, kom igen... Hur fan kan man vara emot jämställdhet?

Jag säger som Andres Lokko gjorde i sin krönika i knallblåa SvD, även om han just i den jämförde musik och politik: Det räcker med att se ett enda av de hemsnickrade omslagen till Scritti Polittis allra första singlar för att inse exakt hur rött jag måste rösta nästa söndag. Kom aldrig och säg att popmusik och politik inte hör ihop.

För övrigt leder Kalmar fortfarande med 2-1 över bajen. Mormor är överlycklig!

Mats Olssons krönika

Läs den!

Set the Mood!

Nu har FutureSex/LoveSounds bott i mina hörlurar ett tag och den växer och växer. Det har ju stått om den överallt så ni vet ju redan vid det här laget exakt hur den låter. Mycket sex är det. Och mycket Prince. Och Timbaland omisskänliga produktion såklart. Kommer aldrig ever tröttna på My Love och fortfarande är den, den lätt bästa låten på skivan. Även utan "Atlantic Records for T.I. Clearence". Love Stoned svänger också. Och Summer Love/Set the Mood. Eller wtf, the mesta svänger ju som fan, to be honest. Gillar ju killens "Heeey", "Whoooh!", hans beatboxing, hans "Now Dance!" och hans helt fantastiska falsett...

Eller de här...

De här var ju faktiskt snygga. Och ännu snyggare i verkligheten. Kanske får köpa ytterligare ett par skor. Vagabond. Förvånande. Ångrar för övrigt jättemycket att jag inte köpte dom där svarta buddhahoodskorna när jag var i London senast...

Ben or Ari?

Jag kan inte riktigt bestämma mig. Antingen är jag ytterst begåvad och går raka vägen hem, köper en mozzarella och parmaskinkapizza med ruccula och havssalt och ser till att min förkylning inte blir värre. Och kollar på dvd. Typ Entourage eller homocowboyfilmen som jag inte sett ännu. Eller ger jag mig ut i stockholmsnatten. Och blir inte friskare. Och dessutom fattigare. Men får träffa sköna människor.

Best of Ari Gold

Inte helt enkelt...

Avd. oväntat.

Debenhamns på Drottninggatan lägger ner. 1 januari. Ja, det kom ju inte som en chock direkt. Singelshopping och reklamspots på svengelska var tydligen inte the shit...

Vogue Hommes

Eftersom jag tyckte att DV Man var sådär, eller den var väl helt okej liksom, inte så mycket nytt under solen kanske, så ska det bli en smula mer intressant att läsa nya Vogue Hommes. Alltså DV Man var inte på nåt sätt dålig. Det fanns jättemycket snyggt i den. Verkligen. Och den knäcker ju det mesta skrivet på svenska. Men det var så tillrättalagt. Om jag nu ska bli inspirerad vill jag ju ha nåt som faktiskt kan inspirera. Det är ju som att komma till en reklambyrå och tala om exakt vad man vill ha. Jag vill ge dom det som vill ha. Fast. Jag vill ge dom det dom vill ha, innan dom visste att dom ville ha det. Make sense?

Och det gör verkligen ingenting att Kate har blivit plåtad av Bruce Weber. Det är till och med mer intressant än att Annie Leibowitz har plåtat den där lilla kändisknatten för Vanity Fair... ;)

Tack, men nej tack!

Åker tåg. Sverige är riktigt vackert idag. Strålande sol, höstfärger och luft som ser klar ut. Gillar att åka tåg. Man ser saker liksom. Skogar, sjöar, rådjur och en och annan falk över de öppna landskapen. Eller vilken sorts rovfågel det nu kan ha varit. Jag gillar i alla fall falkar. Det är förmodligen Per Hagmans fel. Och så är det fullt av fält. Med en miljard såna där rullar som nog förmodligen består av gräs. Nån slags hösthightechvariant. Inte den vanliga som brukar vara inne redan till midsommar.

Nu är jag i Skövde. Här vill jag aldrig bo. Sorry, Skövde, om du tog illa upp, men det går ju inte... Jag måste nog ha min stad. Min kollega Ann och jag brukar fundera över hur många kroppsdelar vi skulle vara villiga att kapa för att bo i dom städerna vi passerar. Hon väljer alltid att bo där vi passerar. Jag kapar alltid. Utan undantag. Didde kapade fingrar hela sommaren. Han var i småland. Där är jag född. Say no more... ;) Undrar om det finns nån bra fashion i Göteborg förresten? Får fråga preppy-Fredrik när jag kommer fram till kontoret. Vet att dom säljer Balenciaga på ABCD. Och det funkar ju för mig...

Big Looove.

Vid 22 ikväll har extremt hyllade "Big Love" premiär på Canal+. HBO’s senaste skapelse. Det ska bli väldigt kul. Jag menar "Sopranos", "Six Feet Under", "Carnivale" och "Entourage". Behöver jag göra några tillägg. För övrigt börjar ju tredje säsongen av "Entourage" 5 oktober och det är ju inte heller så tråkigt. Men det är ett annat inlägg.

Underskattade Bill Paxton spelar mannen (superpatriarkmannenmannen) i familjen. Som har tre vigselringar på sitt vänstra ringfinger och därmed tre fruar. Varav en är den alltid lika underbara Chloë Sevigny. Kan inte få nog av henne. Hon är verkligen alltid bra. Och alltid übercool. 1 man, 3 fruar och 7 barn. Och på samma sätt som "Sopranos" inte bara handlar om maffia, eller "Six Feet Under" inte bara handlar om begravningar som kommer ju "Big Love" knappast bara handla om månggifte i Salt Lake City. Ser fram emot dom helt fantastiska berättelserna om människorna bakom. Den helt vanliga vardagen liksom. Och har man sett ovan nämnda serier så vet man ju redan nånstans hur dom mår. Eller snart kommer att må. Tio minuter in i första avsnittet frågar en av Bills fruar, om han saknar henne mer än de två andra. "Officiellt sett saknar jag er alla lika mycket", blir svaret.

Det kommer inte att bli enkelt det här. Men väldigt väldigt snyggt.

Där ser man!

Om nån undrade...
– Jag skulle föredra din syster.
– Det var inte jag som började. Jag svarade med en provokation för att skydda mig själv. Ja, jag drog honom i tröjan, men när han föraktfullt sade till mig ”Om du så gärna vill ha min tröja så kan jag ge den till dig efteråt”, är inte det en provokation? Jag svarade att jag föredrog hans syster, det är sant.

Fråga:

Det dyker upp allt fler hörnbanners med uppmaningar om att vi ska rösta. Det tycker jag är jättebra. För här ska röstas. Men då kanske nån kan tala om för mig vilka jag ska rösta på. För jag är inte på nåt sätt övertygad om att ett enda parti faktiskt förtjänar min röst. Eller så gör alla det. Typ.

Gjorde ett test på DN och höll med alla partier om allt till mellan 55 och 65 procent. Det är alltså 10 procent som skiljer mig från konservativa kd-människor och lika konservativa vänster-lirare. Mest var jag miljöpartist. För att jag inte ville ha kärnkraftverk och för att biltullar var toppen. Minst var jag kd-kille. Förmodligen för att jag tycker att man ska få gifta sig med vem man vill oavsett kön och bakgrund. Men not in a million years jag kommer rösta på miljöpartiet för det. Så vem fan ska få min röst?

Så om någon hör nåt begåvat som kan få mig i en rikting eller en annan kan ni ju säga till. Det här ju till och med svårare än att bestämma mig för om jag ska behålla min Filippa K-dojjer eller köpa dom där N.D.C-kängorna jag går och känner på varannan lunch...

Löpet + ettan...

Det är extremt underhållande att jag, petit moi, nästan helt själv kunde bestämt vad som skulle kunna hamnat på aftonbladets löpsedel och framsida imorgon... Det är nästan så man blir fnissig... Ahhhh, you wish!

En till?

Och så har vi ju den här lilla rackaren. Jag vet, den har varit runt både här och där, men med tanke på min midsommarnattsdrömspost som ju inte direkt var från premiäraftonen, så kan jag ju få vara lite slö idag. Lovar att bevista minst två premiärer i höst. Promise.

Och väskan är från Mulberry, men det visste ni ju såklart. Har iofs redan en underbar Mandarina Duck-väska i brunt skinn som till och med sväljer min Powerbook och som min kollega beskriver som världens största solglasögonfodral. Men den här vägrar lämna mig ifred...

Jacka

Den är ganska snygg ändå... Från Acne. Men... Vi får se. Vill ha en snygg mössa också. Som matchar mina kaninvantar.

Midsommarnattsdrömmen

Okej. Jag ska inte säga så mycket. För ni måste faktiskt se den. Har inte en aning om hur teaterintresserad my average ten thirtyone-besökare är, men ändå... Ska ni se någon föreställning i höst, där jag inte partiskt kan hylla, funkar en midsommarnattsdröm alldeles jävla fantastiskt utmärkt. Och ni som kan er Shakespeare vet ju att han skrev den som en samtidshistoria och därför har Alexander Mørk-Eidem (alltid bra...) också valt att göra en ganska, ibland väldigt, samtidig historia. Vilket ju verkligen inte alltid är så lyckat. Men det är det här.

Så utan att berätta för mycket. Det är den klassiska historien. Hermia vill ha Lysander, Sköna Helena vill ha Demetrius. Och Puck styr upp skiten. Typ. Men med uppdaterad dialog, kostym och karaktärsnamn. Och det är riktigt riktigt roligt.

Och jag måste bara... Hermia, underbara Frida Hallgren (i typisk "snygga tjejen"-kostym" till Helena (tänk Jonas Indes Tommy Bohlin fast tjej): Allt som händer här, biiiiiitch, är ditt fel. Med en klassisk "talk to the hand"-gest. Demetrius, Johannes Bah Kunke, sportandes en pudelrocksstajl vilken rocker som helst varit stolt över till Lysander, (Kraftwerks Man Machine-omslagkostym): You released the fucking fury! Det finns så mycket populärkulturella referenser att jag kan fylla hela bloggen med roliga repliker. Men då blir det ju inte så kul för er att se den.

Pratade med Frida efteråt som tyckte publiken var väldigt väldigt tyst. Det var ju ändå söndag. Mon dieu! Om det här var väldigt tyst publik måste måste måste jag se den igen med bra publik. Typ en fredag- eller lördagkväll. Och om någon undrar har Petra Hellberg tagit bilden. Som hon ofta gör.

The People We Love!

Ja, men bring it on, hösten... Lite mer regn, tack. Och sen lite klar luft, strålande morgonsol, gulnande löv, frost i gräset och vad du än kan frambringa. Det kommer bli finfint där här förstår du. För det finns massa, och då menar jag hur mycket som helst, kläder att köpa. Hur många teaterföreställningar som helst att se. Till exempel "Hemkomsten". Och lika många konserter. Till exempel "Hot Chip" på Debaser medis. Hur många skivor som helst att köpa eller ladda ner. Till exempel "Pieces Of the People We Love" med The Rapture. Och hur många fantastiska människor som helst att umgås med. Till exempel alla er som jag tycker så vansinnigt mycket om. Och så ska jag ju battla sönder varenda arkitekt om/när det väl blir dags. Och dessutom har jag köpt ett paraply. Ett svart.

Idag är en sån här dag:

The Rapture - Whoo! Alright Yeah... Uh Huh

Och när jag lyssnat klart blir det "En midsommarnattsdröm" på Stadsteatern. Och btw. Cassieplattan som jag skrev om för ett tag sen är verkligen skön alltså. Så om du hellre lyssnar på poprnb som låter som ehh... ne-yo eller Chris Brown kanske... än koskällehousegitarrdanspunkdisco så rekommenderas den varmt.

Domen.

Tre poängs avdrag och 300 tusen blev det alltså. Och aldrig mer derby på söderstadion. Så extremt tröttsamt. Trodde kanske i mitt stilla sinne att det skulle räcka med böter. Men det här var tyvärr nog helt rätt.

Och Ashley Cole till slut klar för Chelsea. Fan. Men hey, vi fick ju Gallas och 70 miljoner i utbyte. Och idag är det landskamp. För både Sverige och England. Becks är fortfarande utanför truppen. Undrar om han nånsin lirar för England igen. Märkligt. Och snart är det Champions League.

Förresten, när jag ändå är inne på sport... Jag var på fest med Henrik igår. Han tog OS-guld i kanot i Aten 2004. Han var jättestor. Faktiskt helt gigantisk. Och schysst som fan. Har nog faktiskt aldrig partajat med nån som tagit guld i OS innan. Kom bara att tänka på det.

Nu ska jag tvätta. Det ska bli skitkul!

Two down! (nu med bild)

Så här ser den alltså ut. Och den är jättejätteskön. Och jag ska ha den hela hela tiden. Har varit hos min favvofrisör. Hon är väldigt rolig. Och tar sig väldigt mycket friheter. Kanske för att hon vet att hon får. Hon presenterade mig för deras lilla praktikant som "Det här är Peter, han jättejättebakis" och så gav hon mig en extra varsam huvudmassage och klippte mig så snyggt att hon själv var tvungen att ge sig själv beröm. That's hot!

Och man vaknar till liv när man kommer till kontoret och möts av repliken "shit, vilken babe! du är ju värsta hunken ju..." Well... eh, kanske inte men du får gärna fortsätta säga så varje gång jag kommer till jobbet, darling!

Och så är det grymt skönt att my mate Ben (ni vet han som aldrig uppdaterar sin bildsajt...) är tillbaka in my hood igen. Om jag står på takterassen kan jag nästan se honom. That's also hot!