Mitt Falkenberg!

Tänker inte skriva om Jesper Glanslands "Farväl Falkenberg" som officiellt går upp idag. Den har hyllats sönder och samman i princip överallt. Från tv och radio till tidningar och bloggar. Det är helt säkert en jättejättefin film. Och riktigt snygg av det jag hittills sett att döma.

Och jag vet ju exakt vad han går igenom, även om jag, likt Jesper, aldrig känt att jag behöver "bli kvitt en manisk längtan" till min hemstad. Om man nu kan kalla den så. Vi kan för enkelhetens skull kalla min hemstad för Växjö. Även om jag inte bott där på tio år. Och förmodligen aldrig ever kommer att bo där igen. Mitt förhållande till staden har varit mer likt kents förhållande till Eskilstuna. En liten inskränkt småstad, som kväver mer än inspirerar. Som skrämmer mer än skyddar om omhuldar. Ni är ju ganka många som vet hur det känns. Samme, Ben, Lina, Karin, Mats, Jenny, Linda, Josef, Ola, Mia, Kajsa, Fredde... Och så vidare och vidare och vidare.

Och även om jag inte känner igen mig i känslan av det bästa av mitt liv ligger bakom mig, så finns det ju där liksom. Växjö är en stor del av mig, på gott och ont, vare sig jag vill eller inte. Det har gjort mig till den jag är idag. Och fått mig att inse vad jag inte vill vara. Det är självfallet ett aktivt val att lämna "tryggheten" och dra. Men ibland måste man. Och då är det ett väldigt enkelt och självklart val. Även om det är tungt att lämna alla man älskar kvar just då. Jag har varit i Växjö tio minuter i år. Är det för lite? Nej. Alldeles lagom om du frågar mig. Saknar jag människorna? Nej. Bara de som är mina människor. Och dom saknar jag desto mer.

Men. Anledningen att jag goes all sentimental on you guys är ju inte bara för att "Farväl Falkenberg" går upp idag, eller att jag fyller år (inte idag dock) och blir äldre, utan att jag idag fick ett paket. Från just Växjö. Från en av mina allra tightaste vänner från back in the days. Som jag ju delat allt allt allt allt med. Dom hade haft en spelning och var återigen på ettan på Smålandsposten, som många många gånger förr och i paketet låg bilden urklippt tillsammans med deras senaste cd. I den här konstellationen. Och att sätta in cdn och klicka på playknappen och luta sig tillbaka är att förflytta hela världen. Minnen, dofter och framför allt ljud blir så tydliga att det är ett skämt. Jag kan inte minnas hur många gånger jag sett dom spela, eller hur många gånger jag suttit i soffan och lagt basslingor till låtembryon. Eller kört claves för den delen. Vårt stenhårda skategäng, alla alldeles för olagliga nätterna och alla slackeraktiga dagarna. Och blundar jag kan jag när jag vill känna en tår rinnandes nerför min kind.

Och har ni vänner som mina förstår ni exakt vad jag känner när jag ser den bitterljuva bilden (som för övrigt är en helt stört bra bild) och hör musiken. Och även om allt ska sättas i rätt kontext och även om ni naturligtvis aldrig kan känna samma sak för deras musik som jag, eftersom jag är så insyltat i deras musik som bara barndomsvänner kan vara, så finns dom här. Mina killar. Mina killar, indeed!